blommbiz

Livet är något väldigt speciellt och ibland glömmer man bort att man själv är det där guldkornen i livet och ibland glömmer man att alla människor har sin väg att vandra vissa vandrar den tillsammans och andra vandrar den ensam.

Jag själv har vandrat en väg som har gett mig ett brett sinne och ett stort hjärta. 

Men ibland faller jag och sitter med 10 cigg i käften och dunkar migsjälv i skallen och undrar varför inte jag bara kan vara normal. 

Men sen kommer jag på att normal är ingen och ingen är onormal alla är vackra på sitt sätt.

Under mitt liv har många gjort saker mot mig som jag inte riktigt förstått och som jag förmodligen aldrig kommer förstå.

Under de få åren jag har levt har jag plåstrat om mina sår om och om igen.

Jag har blivit vilket svider inombords för man vågar nästan aldrig hoppas på att något ska gå bra...misshandlad,drogad,våldtagen,nedtryckt  om och om igen.. tagit hand om den som sårat mig som mest stått upp för människor som sedan bara gett mig kniven i ryggen . Och vad kallas då denna varelse som gör sånt? Människan. Därför litar jag mer på djuren. Knappt äns på migsjälv. 

Men jag har lärt mig att förstå ta hand om känna älska skratta gråta dansa skrika leva! 

Det är så viktigt att ta hand om varandra att våga känna andra att hjälpa. 

Att vara rädda om varandra för vad vet jag vad vet du om hur grannen intill mår? Hur vet jag eller du vad som händer i min väns familj? Va rädda om varandra alla har inte en bra dag alla kan inte ta sig igenom dagen utan lite hjälp på traven! Kärlek till er alla . Peace